'

Tänkte skriva lite om vår resa ner till storstaden, vi är ju inte van med så långa bortaresor och ovanan med flygresor märktes inte minst i säkerhetskontrollen..

Dagen började med samling på Billerud Arena 06.00 för avfärd mot Kallax. Amanda Norre Loreen Björn Noren anlände 06.01 och vi fick oss därmed några slantar till lagkassan.

Kallaxbesöket gick ganska smärtfritt förutom att José fyllt väskan full med yoghurt och fastnade i säkerhetskontrollen. Hon blev erbjuden att äta upp yoghurten på plats innan hon passerar, men hon avböjde dock.

Förmodligen hade hon fått nys om att det serverades frukost på planet, där hon kompenserade det lilla missödet genom att äta hela tre stycken.

Måste även ge en liten hyllning till Marcus och Börje som denna gång faktiskt kom ihåg varför vi var på Kallax, och inte boardade planet utan spelare som förra gången då vi på långt avstånd kunde se dem springa upp för trappan in i planet.

Vid kl 10 var vi framme på Scandic i Upplands Väsby, och lunchen skulle serveras kl 11 vilket gjorde att vi hann slå oss ned i sofforna medans vissa spelade några matcher biljard, där jag tror Bernardo och Marcus stod som segrare. Efter maten, som José inte blev mätt av och återigen sörjde sin förlorade yoghurt, hade vi ytterligare tid att fördriva då Mackan och Börje lärt sig vad framförhållning är. Så vi fördrev lite tid i sofforna innan vi ca 2.5 timmar innan matchtid ska åka ut till arenan. "Man vet ju aldrig med Stockholmstrafiken", men det bör tilläggas att arenan låg ca 1 km bort och det tog max 5 minuter. Så vi hann ta en promenad och se på fina hus i området runt planen innan det var dags för matchgenomgång. Matchen behöver vi inte orda något mer om (läs förra inlägget).

Hemresan började väl inte på bästa sätt när Bernardo ska checka in på Arlanda och till sin stora förtvivlan inser att han glömt alla resehandlingar på bussen som körde oss från arenan. Men det är sånt som kan hända även den bäste, vi minns ju hur det gick på Öviks-resan då Håkan ansvarade för inräkning av spelare. Det var ju bara två som fattades, och det tog ju bara nån mil innan vi insåg det...

Men allt löste sig för Bernardo också och han fick tillbaka papprena och vi kunde ta oss hem.

José hade återigen problem i säkerhetskontrollen där personalen tillkallade henne och undrade vad hon hade i byxfickan. Svaret var ett lypsyl.

Det har pratats en del spanska under resan och Fernanda och Carla lär sig endel svenska också. De kan säga: Ses imorgon, mycket bra och även räkna upp alla veckodagarna. Carro Karlsson har läst spanska i skolan och det enda hon kan säga är Tengo dolores, som hon trodde betydde Jag har pengar, men som visade sig betyda Jag har ont.

Tänkte skriva lite om vår resa ner till storstaden, vi är ju inte van med så långa bortaresor och ovanan med flygresor märktes inte minst i säkerhetskontrollen..

Dagen började med samling på Billerud Arena 06.00 för avfärd mot Kallax. Amanda Norre Loreen Björn Norén anlände 06.01 och vi fick oss därmed några slantar till lagkassan.

Kallaxbesöket gick ganska smärtfritt förutom att José fyllt väskan full med yoghurt och fastnade i säkerhetskontrollen. Hon blev erbjuden att äta upp yoghurten på plats innan hon passerar, men hon avböjde dock. Förmodligen hade hon fått nys om att det serverades frukost på planet, där hon kompenserade det lilla missödet genom att äta hela tre stycken.

Måste även ge en liten hyllning till Marcus och Börje som denna gång faktiskt kom ihåg varför vi var på Kallax, och inte boardade planet utan spelare som förra gången då vi på långt avstånd kunde se dem springa upp för trappan in i planet.

Vid kl 10 var vi framme på Scandic i Upplands Väsby, och lunchen skulle serveras kl 11 vilket gjorde att vi hann slå oss ned i sofforna medans vissa spelade några matcher biljard, där jag tror Bernardo och Marcus stod som segrare. Efter maten, som José inte blev mätt av och återigen sörjde sin förlorade yoghurt, hade vi ytterligare tid att fördriva då Mackan och Börje lärt sig vad framförhållning är. Så vi fördrev lite tid i sofforna innan vi ca 2.5 timmar innan matchtid ska åka ut till arenan. "Man vet ju aldrig med Stockholmstrafiken", men det bör tilläggas att arenan låg ca 2 km bort och det tog max 5 minuter. Så vi hann ta en promenad och se på fina hus i området runt planen innan det var dags för matchgenomgång.

Hemresan började väl inte på bästa sätt när Bernardo ska checka in på Arlanda och till sin stora förtvivlan inser att han glömt alla resehandlingar på bussen som körde oss från arenan. Men det är sånt som kan hända även den bäste, vi minns ju hur det gick på Öviks-resan då Håkan ansvarade för inräkning av spelare. Det var ju bara två som fattades, och det tog ju bara nån mil innan vi insåg det...

Men allt löste sig för Bernardo också och han fick tillbaka papprena och vi kunde ta oss hem.

José hade återigen problem i säkerhetskontrollen där personalen tillkallade henne och undrade vad hon hade i byxfickan. Svaret var ett lypsyl.

Det har pratats en del spanska under resan och Fernanda och Carla lär sig endel svenska också. De kan säga: Ses imorgon, mycket bra och även räkna upp alla veckodagarna. Carro Karlsson har läst spanska i skolan och det enda hon kan säga är Tengo dolores, som hon trodde betydde Jag har pengar, men som visade sig betyda Jag har ont..  Även José hade lite språksvårigheter och hängde inte riktigt med i diskussionen när Fernanda pratade om Yoshi (den gröna dinosaurien i Mario) och frågar: Yoshi, betyder det lång på spanska?